Här är mina tre värsta erfarenheter av den svenska sjukvården – ”Du står sist i kön nu”

De flesta av oss har någon gång tvingats uppsöka vård. Ibland är det något litet och ibland kan man vara döende. Till den här listan har jag samlat mina värsta erfarenheter av den svenska vården, då inklusive psykvården, som förmodligen varit den instans jag tagit mest hjälp av.

1. ”DU STÅR SIST I KÖN NU”-LÄKAREN
Alla som varit kontakt med psykvården vet hur viktigt det är att personkemin med ens vårdare är rätt. Annars har man inget förtroende för läkaren/psykologen och kan inte få nytta av behandlingen. Speciellt i samtalsterapi och liknande! Hur som helst, jag hade stått i kö länge under min sjukskrivning för att få träffa en kurator en gång i veckan, för att bearbeta allt jag led av då. Efter två möten känner jag bara – nä, den här personen kan jag inte prata med. Vi var inte på samma våglängd alls!

Så, när jag träffar min läkare veckan efter så säger jag att jag måste få en ny remiss till en annan samtalskontakt. Hon frågade varför och jag förklarade läget – att jag inte kände att jag kunde prata med kuratorn för att kemin bara var HELT fel. Läkaren blev då dryg, suckade flera gånger och började skrolla på sin dator. Sedan vände hon sig mot mig och förklarade tydligt att jag hamnat ”sist i vårdkön” eftersom jag ”tackat nej till vård” och därför måste vänta minst lika länge igen innan jag fick träffa en annan vårdare. HUR SJUKT?! Jag berättade detta scenario för min nya läkare ett år senare och hon blev SÅ upprörd. ”VADDÅ SIST I KÖN?!” och uppmanade mig att anmäla – men det gjorde jag aldrig.

2. ABORT-LÄKAREN FROM HELL
Året var 2008 och jag var gravid. Livet var inte på rätt plats och jag visste direkt att abort var det enda alternativet för mig. Jag ringde till en mottagning och förklarade läget och bokade tid för en undersökning. Sjuksköterskan som svarade på telefonsamtalet frågade faktiskt om jag visste ”hur framtiden såg ut” för min graviditet och jag berättade att jag ville göra abort – något som hon säkerligen antecknade.

Väl på plats möter jag en äldre man som ska genomföra ultraljudet. Inga konstigheter. Tills han börjar prata om hur härligt det är med barn och sa att det ”aldrig är rätt läge”, när jag förklarade att jag älskar barn men att det inte funkar just nu. Jag var uppenbart ledsen och hade gråten i halsen under hela undersökningen. Trots att han VET att jag vill göra abort så vänder han skärmen mot mig och pekar på ”det lilla hjärtat som bultar” och ser sorgsen ut.

Vilket jävla as?! Eller överreagerar jag? Så gör man väl fan inte.

3. KVINNAN SOM SKULLE HJÄLPA MIG MED MINA ÄTSTÖRNINGAR

När jag blev sjukskriven 2010 så slutade det med att jag satt hemma på soffan och grät och käkade skräpmat i tio månader. Det ledde såklart till att jag gick upp i vikt, närmare 15 kilo för att vara exakt. Vilket sög. Och det triggade mina ätstörningar som hängt med sedan tonårstiden. Jag berättade om denna problematik för min läkare och jag fick en remiss till en psykolog som skulle hjälpa mig med de hjärnspökena.

Väl där var jag taggad på att få hjälp med att vända mitt beteende och tankesätt kring mat innan det skulle gå helt åt helvete. Psykologen lyssnar en stund på mig när jag förklarar läget och sedan tog hon ton. Jag hade förklarat ingående hur lite jag åt och hur dåligt jag mådde när jag väl petade i mig något. Att jag kände mig överviktig och grät när jag såg mig själv i spegeln och att jag kände hur jag tappade kontrollen och tankarna skenade iväg. Att jag tyckte ”en grapefrukt och två koppar kaffe” är normalt matintag för en hel dag.

Hon svarar, helt ärligt: ”Men Alexandra då, du får ju se det så här! Din kropp är som en bil, och mat är som bensin. Du behöver mat för att orka!”

Åh, tack. Det hade jag aldrig tänkt på. Tack för att du räddade mig från mina ätstörningar. NOT.

Har du själv varit med om något liknande? Dela med dig i kommentarsfältet eller skicka ett PM till mig på Instagram, du hittar mig här.