Screen Shot 2017-10-17 at 19.36.12

Sexuella övergrepp mot kvinnor – matematiken som inte går ihop

Ännu en gång sprids kvinnors erfarenheter av sexuella övergrepp som en löpeld över internet och sociala medier i synnerhet. Som om det vore en nyhet. Som om vi inte redan vet att nästan varenda jävla kvinna någon gång har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp i någon mån.

Jag har skrivit om det förut och jag kommer skriva om det igen. Bland annat i den här krönikan på Expressen, ”Tar du mig på brösten när jag inte vill är du inte rolig – du är en idiot!”, förra året. Jag berättade också om ett av många övergrepp som drabbat mig själv i krönikan ”Allt för många tittar bort”, 2016.

Om vi bortser från det självklara, att det är helt sjukt att så många kvinnor drabbas, så finns det något annat som är galet med statistiken. Siffrorna går ju inte ihop! Vi har själva drabbats, en, sju, femton gånger. Våra vänner har råkat ut för den enda hemska grejen efter den andra. En hand på rumpan, en sliskig kommentar, en ren och skär våldtäkt. Var är alla män som begår de här hemska handlingarna, eftersom vi alla är drabbade men inga män verkar ha gjort sig skyldiga till brotten?

Snälla män, träd fram! Se oss, lyssna på oss, tro på oss. 

Idag har jag sett en enda man träda fram, Manne Forssberg, och berätta i ett blogginlägg hur han förr i tiden ansåg sig ha rätt till andras (kvinnors) kroppar och han har nu mötts av hat och trakasserier i kommentarsfältet på Facebook där inlägget delats.

Miljoner drabbade kvinnor, men bara en gärningsman?

Matematiken failar och siffror ljuger inte. Så vilka är det egentligen, vilka är det som fucking gör allt det här? Inte fan är det Manne Forssberg som står som ensam skyldig man i varje fall.

#MeToo

Därför lackar jag ur när folk säger att jag har haft tur

Det händer inte speciellt ofta, men ibland så är det någon som slänger ur sig frasen ”Du har sån himla tur” och syftar till att jag kan sitta hemma och leva på mitt skrivande.

Hur exakt tror folk att det är tur som har sett till att jag är där jag är? 

När jag gick i mellanstadiet insåg jag att jag älskade att skriva. Jag skrev min första ”novell” när jag var 11 år. Den var baserad på en konstig dröm jag haft och var nästan fyra A4 lång, skriven med blyerts och för hand, såklart. Jag satte in dem i plastfickor och gjorde en egen liten bok av dem.

Åren gick och min kärlek för skrivandet växte sig starkare. Jag fick till och med ett lägre betyg på en svenska-uppgift i skolan för att jag skrivit för långt. Det gick liksom inte att soppa mina fingrar när de väl kommit igång.

I tonåren började jag titta på Sex and the City och ville så klart bli precis om Carrie. Att sitta i någon spännande stad och titta ut på människorna och bara låta fingrarna brinna över tangentbordet. Men en sådan dröm uppfyller man inte över en natt.

Jag började anmäla mig för att skriva gratis för massor av sajter, tidningar och företag på fritiden eftersom jag inte visste hur eller var jag skulle börja. Efter några år började jag komma in i skrivandet ordentligt och började få betalt för mina ord. Det var ingen enkel resa – det var krävande på alla sätt och vis.

Att bli Carrie var svårare än jag kunnat ana men jag kämpade vidare. Utöver min blogg var det ingen som brydde sig om mina texter ännu. Jag skrev inte krönikor utan harvade på med att skriva pressmeddelanden, översatte tråkiga tekniska manualer, recenserade en film och en app här och där.

me2

Det var mycket galna deadlines och stort ansvar som föll på mina axlar vilket uppdrag jag än tog på mig. Allt detta parallellt med andra heltidsjobb och studier. Tiden fanns inte, orken fanns knappt men viljan var absolut.

Jag har skrivit för ett 20-tal olika sajter (inklusive Expressen, Aftonbladet, TV3, Nyheter24 osv osv osv) och har idag hamnat på ett spår som leder mig mot mina drömmar. Jag har närmare 60 000 följare i sociala medier som peppar och lyfter mig varje vecka. Jag har ett jobb där jag får skriva som jag sköter på distans som både är roligt, utmanande och välbetalt!

Nu kan jag sitta på ett café i vilken stad jag än väljer och både sköta mitt jobb och skriva på privata projekt.

Men när jag tänker tillbaka på min långa resa för att hamna här, all svett och alla tårar. Alla mail jag skickat, alla texter jag svurit över och alla redaktörer som krossat mig under årens gång – är det verkligen så konstigt att jag tar illa vid mig när någon menar att en enda del av den här resan jag gjort kan kokas ner till något så simpelt som ”tur”? Nä.

Vad händer egentligen efter att man gjort slut med någon man fortfarande tycker om?

Det har gått tre och ett halvt år sedan jag och mitt ex gick skilda vägar. Det var mitt beslut men sanningen är att han själv har talat om för mig i efterhand att han varit inne på samma tankar men inte riktigt kunnat samla känslorna och ta beslutet.

Precis innan vi gjorde slut gick jag och önskade i hemlighet att han skulle göra bort sig på något sätt, så jag kunde göra slut av ilska. Det hade varit så mycket enklare så, än att göra slut med någon jag fortfarande älskade – helt av egen vilja. Ett beslut som inte bara krossade hans hjärta utan också mitt eget.

Det är en konstig känsla att göra slut med någon man fortfarande tycker om. Jag bestämde mig och det var mitt livs svåraste val. Men det är inte det jag vill berätta om idag, utan jag vill ägna några ord till det som händer när man kommer ut på andra sidan. 

Att leva mer än sju år tillsammans med någon är inget man kan släppa bara för att relationen tagit slut. Det var vår framtid som försvann, inte vårt förflutna. Vi växte ju upp tillsammans, vi lärde oss vara vuxna tillsammans, vi hade hela livet planerat framför oss. Allt från hur vi ville bo till namnen på våra barn. Men plötsligt fanns det inget “vi” längre. Hur släpper man något sådant? 

Sanningen är att det tog mig mer än två år att sluta tänka “what if” kring vårt uppbrott. Vad hade hänt i det liv vi fortfarande kunde ha delat med varandra? Han var den enda framtid jag någonsin föreställt mig och det tar tid att ersätta sådana tankar med något och någon annan.

Men vad som än händer så kommer de där sju åren vi levde med varandra alltid att leva kvar i mitt minne. För är det inte otroligt otacksamt att tvinga sig själv att glömma något vackert bara för att det inte varade för evigt?

5 saker som är rätt värdelösa med att jobba hemifrån

Vid det här laget så är det väl ingen som missat att jag numera jobbar hemifrån. Dels för att jag skryter om det hela tiden och dels för att jag verkligen skryter om det hela tiden. Det är egentligen inte menat som skryt men jag bara älskar att berätta om hur jag äntligen kommit till den punkten i min karriär att jag kan jobba på det sätt jag drömt om sedan jag va 14 bast.

Men ja, för många låter det som drömmen, och på många sätt är det drömmen. Men det är också mardrömmen. Om man inte gör det på rätt sätt. Som så många av er vet, som känner mig, så är jag inte bäst på att göra saker på rätt sätt. Jag handlar på kredit, jag jojo-bantar, jag är snart 30 år och är hemlös. Ja ni vet, sådana saker.

Så därför är det självklart att jag fuckar upp den här jobba hemifrån-grejen ibland också. Så här kommer en lista med fem skitjobbiga grejer som bara uppstår när man (jag) jobbar hemifrån.

1. Katten sabbar allt.
Hallå, hur lätt är det att jobba när man har världens sötaste och keligaste lilla fluffboll som alltid vill kela och ligga mitt i vägen? Lyxen i detta är att jag jobbar från min säng hela dagen idag men det blir ju många avbrott för pussar och mys. Jävla katt! 😍

collagejobbahemifrån

2. Jag är aldrig snygg.
Eftersom jag inte måste klä på mig och gå till jobbet så slutar det alltid med att jag går runt i min pyjamas hela jävla dagen. Har ni märkt att det sinat med selfies på min Instagram? Guess what. Jag är för ful nu när jag aldrig behöver lämna hemmet.

collagehemifrån1

3. Det går inte att hålla tiderna.
Det spelar liksom ingen roll om jag jobbar 02 på natten eller 08 på morgonen. Som om jag någonsin skulle klara av att jobba 08 på morgonen. Det har jag inte gjort sedan 2010 och det lär inte hända igen. Men ja, det fuckar ju min dygnsrytm ganska mycket när jag kan sova när jag vill, jobba när jag vill och gå upp när jag vill.

4. Jag jobbar hela tiden.
Att vara sin egen och jobba när jag vill resulterar i att jag jobbar litegrann hela tiden och är ledig lite grann hela tiden. Fattar ni? Det är liksom som att jag alltid jobbar och alltid är ledig på samma gång. Vilket kan bli knasigt!

5. Jag har inga kollegor.
Även om jag trivs så jävla bra med hur mitt liv ser ut nu så saknar jag att ha kollegor som jag träffar varje dag. Jag chattar med min chef (eftersom han sitter i Skellefteå) men det är all kontakt jag har med de personer jag jobbar med. Eftersom jag var bortskämd med fantastiska kollegor på Expressen och Omtalat så är det klart det skapar ett litet tomrum nu när jag inte får träffa dem varje dag! Oda, Helena och Atilla – I’m talking to you!

collagehemifrån2

47 bra saker att säga till någon som har depression – enligt de som själva är drabbade

I ett tidigare inlägg skrev jag om 59 saker man är sjukt trött på att höra från andra när man har depression – men eftersom det är viktigt att fokusera på de BRA sakerna i livet också så fick det bli en ny lista på motsatt tema.

Många av punkterna har jag kommit på själv utifrån mina egna erfarenheter men jag hjälp av de fantastiska brudarna i Facebookgruppen Pink Room att komma på de saker man faktiskt VILL höra när man mår dåligt.

Bara några små vänliga ord kan betyda så mycket!

DET HÄR VILL MAN HÖRA NÄR MAN MÅR DÅLIGT:

1. ”Ska vi stanna hemma i pyjamas hela helgen?”

2. ”Vi löser det här!”

3. ”Du är inte din depression.”

4. ”Vill du att jag går så går jag. Vill du att jag stannar så stannar jag. Jag kommer alltid finnas för dig oavsett!”

5. ”Jag kommer inte lämna dig, vad du än säger eller gör.”

6. ”Ta den tid du behöver!”

7. ”Jag kommer hem med mat!”

8. ”Du behöver inte stressa med att må bättre.”

9. ”Du är inte ensam!”

10. ”Du är inte svag, du är den starkaste personen jag känner!”

11. ”Jag hjälper dig.”

12. ”Kan jag göra något?”

13. ”Jag tror på dig!”

14. ”Det är okej att du inte orkar:”

15. ”Vi tar det i din takt!”

16. ”Även om du inte orkar prata så tänker jag sitta här med dig.”

17. ”Jag kommer aldrig att lämna dig.”

18. ”Det är okej att du vill vara ensam, jag blir inte sur!”

19. ”Jag förstår helt och hållet, vi kan ses en annan dag!”

20. ”Du får säga nej till mig, jag tar inte illa upp!”

21. ”Stressa inte för min skull!”

22. ”Det viktigaste är att du mår bra!”

23. ”Du är starkare än du tror!”

24. ”Jag förstår hur dåligt du mår, men ge inte upp!”

25. ”Vill du prata?”

26. ”Vilken glass vill du ha?”

27. ”Jag är stolt över dig!”

28. ”Du klarar allt!”

29. ”Jag lagar mat, diskar och städar.”

30. ”Du förtjänar så mycket bättre!”

31. ”Jag förstår.”

32. ”Det är okej!”

33. ”Jag kommer hem till dig med godis och läsk så tittar vi på din favoritfilm!”

34. ”Jag har lagat mat och sängen är nybäddad!”

35. ”Jag är så glad att du finns!”

36. ”Du är inte din diagnos!”

37. ”Du är en kämpe – var stolt över dig själv, det är jag!”

38. ”Hur mår du?”

39. ”När du är redo så finns jag här!”

40. ”Skit i det, tänk på dig själv först!”

41. ”Vill du vara ensam eller ska jag stanna här med dig?”

42. ”Jag kommer göra allt jag kan för att hjälpa dig!”

43. ”Vad du än behöver så kan du fråga mig!”

44. ”Det här kommer bli jobbigt men du kommer klara det!”

45. ”Du kommer aldrig att vara ensam!”

46. ”Jag gör allt för dig, du behöver inte ens fråga!”

47. ”Jag älskar dig!”

Kommentera gärna och lägg till saker du tycker saknas på listan!

Vill du boka min föreläsning om livet med bipolär sjukdom så hittar du mer information här!

Screen Shot 2017-07-29 at 15.41.21

59 kommentarer man är så jävla trött på att höra från andra när man har depression

Jag drabbades av min första depression när jag var 21 år gammal. Och då, plötsligt, var det som att alla runt omkring mig var utbildade läkare och psykologer som visste allt om depression, stress, medicinering och dylikt. Kommentarer som kanske var menade som pepp var nedvärderande och allmänt sunkiga. Någonstans visste jag att många av dem som uttalade sig menade väl. Men i de flesta fall ville jag bara kasta min burk med anti-depressiva tabletter hårt i ögat på dem.

Självklart är det viktigt att våga prata och ge sina tips. Men innan folk öppnar käften så önskar jag att de i varje fall hade lite grundläggande kunskaper kring vad en depression faktiskt är och vad det innebär för den som är drabbad.

Den här listan kommer att ta upp ett antal kommentarer och ”tips” som man som deprimerad är SJUKT trött på att höra. Till min hjälp har jag tagit de fantastiska tjejerna i gruppen Pink Room, på Facebook. Jag kunde komma på ett 20-tal kommentarer bara genom att gräva i mitt eget minne – men bestämde mig för att kalla in hjälp för att ytterligare bredda listan på saker som kanske aldrig borde lämna läpparna på någon.

1. ”Du kan ju inte vara deprimerad, du som är så glad!”

2. ”Om du börjar träna kommer du må bättre!”

3. ”Tänk positivt i stället!”

4. ”Det är inte bra att äta för mycket mediciner.”

5. ”Det finns andra som har det så mycket värre!”

6. ”På min tid fanns det inget som hette depression!”

7. ”Du som har det så bra, vad har du att vara ledsen över?”

8. ”Alla har sina toppar och dalar!”

9. ”Äsch, det går över!”

10. ”Ryck upp dig!”

11. ”Det blir inte bättre av att du bara ligger hemma!”

12. ”Jag tror inte på depressioner!”

13. ”Du skrattar ju alltid när jag ser dig!”

14. ”Sover du ordentligt?”

15. ”Du behöver komma ut bland folk!”

16. ”Du är bara lat!”

17. ”Le lite!”

18. ”Allt går om man bara vill!”

19. ”Du försöker ju inte ens!”

20. ”Ta en promenad så ska du se att du mår bättre!”

21. ”Skärp dig!”

22. ”Vad är det som är så jobbigt?”

23. ”Skaffa ett jobb!”

24. ”Det är ingen idé att deppa!”

25. ”Så farligt är det väl inte?”

26. ”Hur kan du vara så trött, du gör ju inget?”

27. ”Det är bara bita i det sura äpplet och gå vidare!”

28. ”Varför ska du äta så mycket mediciner?”

29. ”Sluta tänka så!”

30. ”Jamen så kan du inte gå runt och tänka!”

31. ”Men jag har faktiskt läst att … ”

32. ”Vad har du att må dåligt över egentligen?”

33. ”Gör det bara!”

34. ”Ta dig samman!”

35. ”Du vill ju bara ha uppmärksamhet!”

36. ”Men hur kan du vara glad just nu om du är deprimerad?”

37. ”Så farligt är det inte!”

38. ”Det är bara en fas!”

39. ”Men ge dig nu!”

40. ”Du vill bara inte gå upp ur sängen!”

41. ”Du försöker ju inte ens!”

42. ”Hur kommer din framtid att bli om du inte skärper dig nu?”

43. ”De som talar om självmord vill bara ha uppmärksamhet!”

44. ”Gå till en psykolog så löser sig allt!”

45. ”Du som har så mycket att vara glad för!”

46. ”Gud vad du överdriver!”

47. ”Gör något kul i stället!”

48. ”Varför gråter du hela tiden?”

49. ”Ge det tid!”

50. ”Du är inte den enda som mår dåligt här i världen!”

51. ”Jag mår ännu sämre än dig!”

52. ”Man kan inte må dåligt hela tiden.”

53. ”Det är inte konstigt att du sover hela dagarna när du är uppe så sent på natten.”

54. ”Du behöver bara lite fasta rutiner.”

55. ”I morgon är en ny dag!”

56. ”Du verkar inte vilja må bra.”

57. ”Det löser sig.”

58. ”Du överanalyserar allting”!

59. ”Mår du dåligt nu igen?”

Listan skulle kunna göras längre, men jag nöjer mig så här för denna gång.

För den som vill läsa mer om depression hittar du en bra länk här.

Är du själv drabbad, kommentera gärna med dina egna erfarenheter eller kommentarer du tycker ska läggas till! Är du inte drabbad – ge fan i att säga någon av sakerna på den här listan! 😉

Vill du boka min föreläsning om bipolär sjukdom, depression, ångest och livet med psykisk ohälsa så hittar du mer information om det här.

Screen Shot 2017-07-24 at 19.38.55

Det är så jävla svårt att välja hårfärg hela tiden

Jag kollade igenom min Instagram nyligen och insåg att jag knappt lagt upp några bilder (utan att ta bort dem) på mig när jag har lila hår. Det känns ju som att lila är min riktiga hårfärg nu när jag haft den så länge, men när jag väl ska vara fin så blir det lätt att jag drar på mig min bruna eller gråa peruk.

En del av mig vill gå tillbaka till min riktiga bruna färg, men så kände jag för typ ett år sedan också men ångrade mig direkt och färgade tillbaka till lila.

I stället kommer jag nog lägga pengar på fler peruker för att kunna variera min look utan att det sliter på håret. Jag köper peruker från Dona Love Hair som har varit toppen och dessutom har jag sluppit till alla tre gånger jag handlat därifrån.

Här finns en video där jag färgar om håret till lila, med Jessica som hjälp som vanligt. Här färgar jag håret blå/grönt också men det blev aldrig exakt som jag ville ha det!

Vilken look gillar ni mest på mig?

hair1

Här ovan har jag färgat håret med en färg från Manic Panic som heter Purple Haze och blandat den med en färg från Directions som heter Dark Tulip. Jag blandar dem 50/50 och spär ut med en hel förpackning balsam (ta något billigt bara, det spelar mindre roll).

hair2

Här har jag på mig en brun peruk från Dona Love Hair.

hair3

Här är det en grå peruk, som jag bara ÄLSKAR. Har en annan grå också som jag köpte i Los Angeles förra året. Ska gå tillbaka till samma perukbutik när jag åker dit senare i år och GÅ LOSS!

(Det här inlägget är inte ett samarbete, jag berättar bara mina bästa tips om du vill köra på lila hår eller hitta rätt i perukdjungeln). 

Det känns rätt trist att fyra specialister inte vet vad som är fel på mig

Så länge jag kan minnas har jag haft problem. Nu syftar jag inte till mina psykiska diagnoser utan problemen jag har med min hud. Jag har alltid varit känslig, mot allt. Min hud klarar inte värme, klarar inte kyla, klarar inte vissa material, klarar inte röd mat, klarar inte choklad, den här listan kan göras lång.

Men vet ni vad som är värst av allt? Klådan. 

Jag skulle kunna lära mig leva med min torra hud som är full av rodnader och eksem och sår. Men klådan – den förstör mitt liv. Ungefär 75% av min vakna tid så kliar jag mig någonstans på kroppen. Det äter upp mig inifrån. Ofta är klådan det enda jag kan tänka på.

När jag kommer hem sliter jag av mig byxorna och kliar mig längst benen. Innan jag ska sova är det halsen och bröstet som är värst. Jag ligger och kliar mig så att det stör min pojkvän till den grad att vi inte kan kolla på film tillsammans för att ljudet av mitt kliande är störande och tar över.

Sen kliar det i hårbottnen, i ljumskarna, i armvecken, i ansiktet, på knäna, på fötterna, på ryggen, på händerna eller kanske mest irriterande – på öronen och ögonlocken. Ibland går det så långt att till och med mina ögonvitor svullnar upp.

Så här ser min hud ofta ut.
Så här ser min hud ofta ut.

Jag har varit hos 4 specialister i vuxen ålder. Jag minns inte hur många och hur ofta vi var hos läkaren när jag var barn. Alla skriver ut olika salvor, ordinerar soltid, speciella bad, tabletter men INGENTING hjälper. Vi har testat att utesluta gluten ur min kost, att utesluta socker, att utesluta RÖD mat, att utesluta laktos. Den här listan kan också göras lång. Vi har utrett mig för kopparförgiftning (för att jag har en kopparspiral) och om det kan bero på de andra mediciner jag äter – men nej.

Nu har jag ju börjat inse att jag kanske måste leva med den här skiten resten av livet. Att aldrig kunna använda mina fina lotions från Victorias Secret, att aldrig kunna sminka mig mer än MAX  en gång i veckan eftersom huden blir torr, upprörd, inflammerad och klådan blir ännu värre.

Så fort jag rör mig så rasar det död hud från min kropp eller från mitt ansikte, trots att jag tvättar, peelar, återfuktar, fixar och trixar i all oändlighet. Jag minns inte när jag kände mig fin eller fräsch senast. Det känslan upplever jag sällan, trots att jag precis klivit ur duschen.

Vi vet att det är någon form av atopiskt eksem. Men alla läkare och specialister är överens om att det är något mer – men ingen vet vad.

collagehuden2

Därför slutade jag på Expressen

En ny kategori här i bloggen får nog bli ”Därför…”, så jag har en chans att förklara mig eller svara på frågor som dyker upp. De senaste månaderna har den vanligaste frågan varit ”Varför slutade du på Expressen?” och trots att jag besvarat det i en video på min YouTube-kanal så får det nog komma ett svar även här i bloggen (som kommer uppdateras mer från och med nu).

Expressen var som en dröm, en slump, en tillfällighet eller ödet, beroende på vem man frågar. Jag hamnade där för att jag var modig nog att skicka ett ”Jag är bäst, anställ mig”-mail som hamnade hos rätt person vid rätt tidpunkt. Mailet gick iväg på måndagen, intervjun var på tisdagen och på onsdagen fick jag börja min heltidstjänst som reporter på avdelningen för sociala medier. Det här var i februari 2015.

Bara veckan innan hade jag bestämt med en vän att jag skulle komma till henne i Oslo, där jag skulle fixa ett jobb för att sedan resa med henne till Australien. Det gick till och med ut en bild på min Instagram där jag plockade en Googlad bild på Australien med texten ”Vinter 2015”.

Det nya jobbet gjorde att planerna på Oslo och Australien hamnade på is.

Tillsammans med Oda och Atilla 2016

Från dag ett trivdes jag på Expressen. Jag fick mycket eget ansvar, jag hade fina kollegor och chefer som lyssnade på mina idéer och som utmanade mig och lärde mig nya saker hela tiden. Kort senare fick jag hoppa in som reporter på Omtalat.nu, under ledning av Dan Edström – som alltid var allt man kunde önska sig av en redaktör. En vän när det behövdes och en inspirerande men bestämd chef när det krävdes.

Det gick ett år, sedan började jag göra inhopp som redaktör när Dan inte var på plats. Jag fick arbetsleda de andra reportrarna i teamet, jag fick leda egna projekt, göra livesändningar, hålla i Instagram-kurser – jag fick till och med producera och leda mitt eget program med inbjudna kändisgäster.

Hösten 2016 började jag fundera på vad jag skulle göra om jag inte var kvar på Expressen. Tankarna dök upp när jag kom hem från min USA-semester i september. USA har alltid lockat mig mer än något annat land och det var mitt tredje besök där. Jag hade alltid fantiserat om ett jobb jag kunde sköta med min dator, var jag än befann mig. Innerst inne har jag alltid vetat att jag inte är byggd för att jobba kontorstider. Det hindrar min effektivitet men framför allt min kreativitet. Jag förhandlade mig till andra arbetstider på redaktionen och det höll mig flytande ett tag.

collageexpressen1

Jag ville vara fri att göra mina föreläsningar, jag ville kunna ta emot gåvor och göra sponsrade jobb och samarbeten. Jag saknade att blogga på egen hand, jag saknade att ha energin att skriva på mina egna böcker och leda mina egna företag och projekt. Allt eftersom den längtan växte sig starkare tappade jag suget att göra det jag var anställt för att göra.

Som den ambitiösa tjej jag är så fanns det inte på världskartan att inte leverera 100 procent på min arbetsplats, så jag körde på som vanligt. Gjorde allt jag skulle göra – men slutade gå den där extra milen. Jag satt vid mitt skrivbord men i sinnet var jag i Australien, i Los Angeles, på en tågresa till Skövde, hemma på soffan, på en strand med en pocketbok eller på ett café i New York med min dator. Var som helst, men fri och som min egen chef!

Allt eftersom fler och fler spännande uppdrag trillade in i min inkorg så visste jag att det var dags att bryta. Det fanns för mycket som jag var tvungen att säga nej till, för att passa in i rollen som journalist. Ett yrke som jag vet att många drömmer om! Jag visste om att jag haft tur och uppskattade självklart min chans. Flera av mina kollegor har pluggat och praktiserat i år för att hamna på den position jag satt på. När jag kom hem från Japan i våras så var beslutet fattat. Det tog mig ytterligare en månad innan jag hade mod nog att meddela mina chefer hur framtiden såg ut.

Dan, Johanna, Oda, Atilla, Magda, Lennart, Andreas, Helena, Helén, Elias, Irena, Emma, Karin, Lars, Pär, Kicki, och alla andra – tack för allt! Jag hade inte kunnat önska mig bättre kollegor eller ledning. Ni har lärt mig så mycket och jag hoppas jag gjort avtryck även i era hjärtan!

Den sista maj jobbade jag min sista dag på Expressen. Det var en utmaning, en fantastisk erfarenhet och jag har blivit så många vänner och kunskaper rikare under mina 2.5 år i Expressen-skrapan på Kungsholmen. Jag kommer aldrig att glömma den fantastiska tiden där. Det hela var som en dröm, men det var inte MIN dröm.

collageexpressen3