Det känns rätt trist att fyra specialister inte vet vad som är fel på mig

Så länge jag kan minnas har jag haft problem. Nu syftar jag inte till mina psykiska diagnoser utan problemen jag har med min hud. Jag har alltid varit känslig, mot allt. Min hud klarar inte värme, klarar inte kyla, klarar inte vissa material, klarar inte röd mat, klarar inte choklad, den här listan kan göras lång.

Men vet ni vad som är värst av allt? Klådan. 

Jag skulle kunna lära mig leva med min torra hud som är full av rodnader och eksem och sår. Men klådan – den förstör mitt liv. Ungefär 75% av min vakna tid så kliar jag mig någonstans på kroppen. Det äter upp mig inifrån. Ofta är klådan det enda jag kan tänka på.

När jag kommer hem sliter jag av mig byxorna och kliar mig längst benen. Innan jag ska sova är det halsen och bröstet som är värst. Jag ligger och kliar mig så att det stör min pojkvän till den grad att vi inte kan kolla på film tillsammans för att ljudet av mitt kliande är störande och tar över.

Sen kliar det i hårbottnen, i ljumskarna, i armvecken, i ansiktet, på knäna, på fötterna, på ryggen, på händerna eller kanske mest irriterande – på öronen och ögonlocken. Ibland går det så långt att till och med mina ögonvitor svullnar upp.

Så här ser min hud ofta ut.
Så här ser min hud ofta ut.

Jag har varit hos 4 specialister i vuxen ålder. Jag minns inte hur många och hur ofta vi var hos läkaren när jag var barn. Alla skriver ut olika salvor, ordinerar soltid, speciella bad, tabletter men INGENTING hjälper. Vi har testat att utesluta gluten ur min kost, att utesluta socker, att utesluta RÖD mat, att utesluta laktos. Den här listan kan också göras lång. Vi har utrett mig för kopparförgiftning (för att jag har en kopparspiral) och om det kan bero på de andra mediciner jag äter – men nej.

Nu har jag ju börjat inse att jag kanske måste leva med den här skiten resten av livet. Att aldrig kunna använda mina fina lotions från Victorias Secret, att aldrig kunna sminka mig mer än MAX  en gång i veckan eftersom huden blir torr, upprörd, inflammerad och klådan blir ännu värre.

Så fort jag rör mig så rasar det död hud från min kropp eller från mitt ansikte, trots att jag tvättar, peelar, återfuktar, fixar och trixar i all oändlighet. Jag minns inte när jag kände mig fin eller fräsch senast. Det känslan upplever jag sällan, trots att jag precis klivit ur duschen.

Vi vet att det är någon form av atopiskt eksem. Men alla läkare och specialister är överens om att det är något mer – men ingen vet vad.

collagehuden2

Därför slutade jag på Expressen

En ny kategori här i bloggen får nog bli ”Därför…”, så jag har en chans att förklara mig eller svara på frågor som dyker upp. De senaste månaderna har den vanligaste frågan varit ”Varför slutade du på Expressen?” och trots att jag besvarat det i en video på min YouTube-kanal så får det nog komma ett svar även här i bloggen (som kommer uppdateras mer från och med nu).

Expressen var som en dröm, en slump, en tillfällighet eller ödet, beroende på vem man frågar. Jag hamnade där för att jag var modig nog att skicka ett ”Jag är bäst, anställ mig”-mail som hamnade hos rätt person vid rätt tidpunkt. Mailet gick iväg på måndagen, intervjun var på tisdagen och på onsdagen fick jag börja min heltidstjänst som reporter på avdelningen för sociala medier. Det här var i februari 2015.

Bara veckan innan hade jag bestämt med en vän att jag skulle komma till henne i Oslo, där jag skulle fixa ett jobb för att sedan resa med henne till Australien. Det gick till och med ut en bild på min Instagram där jag plockade en Googlad bild på Australien med texten ”Vinter 2015”.

Det nya jobbet gjorde att planerna på Oslo och Australien hamnade på is.

Tillsammans med Oda och Atilla 2016

Från dag ett trivdes jag på Expressen. Jag fick mycket eget ansvar, jag hade fina kollegor och chefer som lyssnade på mina idéer och som utmanade mig och lärde mig nya saker hela tiden. Kort senare fick jag hoppa in som reporter på Omtalat.nu, under ledning av Dan Edström – som alltid var allt man kunde önska sig av en redaktör. En vän när det behövdes och en inspirerande men bestämd chef när det krävdes.

Det gick ett år, sedan började jag göra inhopp som redaktör när Dan inte var på plats. Jag fick arbetsleda de andra reportrarna i teamet, jag fick leda egna projekt, göra livesändningar, hålla i Instagram-kurser – jag fick till och med producera och leda mitt eget program med inbjudna kändisgäster.

Hösten 2016 började jag fundera på vad jag skulle göra om jag inte var kvar på Expressen. Tankarna dök upp när jag kom hem från min USA-semester i september. USA har alltid lockat mig mer än något annat land och det var mitt tredje besök där. Jag hade alltid fantiserat om ett jobb jag kunde sköta med min dator, var jag än befann mig. Innerst inne har jag alltid vetat att jag inte är byggd för att jobba kontorstider. Det hindrar min effektivitet men framför allt min kreativitet. Jag förhandlade mig till andra arbetstider på redaktionen och det höll mig flytande ett tag.

collageexpressen1

Jag ville vara fri att göra mina föreläsningar, jag ville kunna ta emot gåvor och göra sponsrade jobb och samarbeten. Jag saknade att blogga på egen hand, jag saknade att ha energin att skriva på mina egna böcker och leda mina egna företag och projekt. Allt eftersom den längtan växte sig starkare tappade jag suget att göra det jag var anställt för att göra.

Som den ambitiösa tjej jag är så fanns det inte på världskartan att inte leverera 100 procent på min arbetsplats, så jag körde på som vanligt. Gjorde allt jag skulle göra – men slutade gå den där extra milen. Jag satt vid mitt skrivbord men i sinnet var jag i Australien, i Los Angeles, på en tågresa till Skövde, hemma på soffan, på en strand med en pocketbok eller på ett café i New York med min dator. Var som helst, men fri och som min egen chef!

Allt eftersom fler och fler spännande uppdrag trillade in i min inkorg så visste jag att det var dags att bryta. Det fanns för mycket som jag var tvungen att säga nej till, för att passa in i rollen som journalist. Ett yrke som jag vet att många drömmer om! Jag visste om att jag haft tur och uppskattade självklart min chans. Flera av mina kollegor har pluggat och praktiserat i år för att hamna på den position jag satt på. När jag kom hem från Japan i våras så var beslutet fattat. Det tog mig ytterligare en månad innan jag hade mod nog att meddela mina chefer hur framtiden såg ut.

Dan, Johanna, Oda, Atilla, Magda, Lennart, Andreas, Helena, Helén, Elias, Irena, Emma, Karin, Lars, Pär, Kicki, och alla andra – tack för allt! Jag hade inte kunnat önska mig bättre kollegor eller ledning. Ni har lärt mig så mycket och jag hoppas jag gjort avtryck även i era hjärtan!

Den sista maj jobbade jag min sista dag på Expressen. Det var en utmaning, en fantastisk erfarenhet och jag har blivit så många vänner och kunskaper rikare under mina 2.5 år i Expressen-skrapan på Kungsholmen. Jag kommer aldrig att glömma den fantastiska tiden där. Det hela var som en dröm, men det var inte MIN dröm.

collageexpressen3

Välkommen tillbaka till min blogg!

Det känns bra att vara tillbaka in the blogg business. Jag började ju blogga redan 2005 och sedan dess har bloggen varit en naturlig del av min vardag – tills jag började jobba som reporter på Expressen 2015. Det var då inte tillåtet för mig att driva en blogg utöver mitt jobb hos dem, så bloggen hamnade i dvala. Jag jobbade min sista dag på Expressen den sista maj eftersom jag var sugen på nya äventyr och då var det bara logiskt att blåsa liv i bloggen igen.

Jag hoppas ni fortfarande vill följa med på mina äventyr, både här i bloggen, på YouTube och Instagram.

Nu kör vi!

Läsarfrågan: Hur vet jag om jag är bipolär?

En av de vanligaste frågorna jag får här på bloggen, via mailen, på Instagram eller ute i verkliga livet är: hur vet jag om jag är bipolär?

Screen Shot 2016-01-02 at 19.24.03

Jag är varken en läkare eller en psykolog men som många av er vet så lever jag med en bipolär- och en borderline-diagnos sedan 2009. Så jag tänkte ge lite kort info så att ni som googlat er hit inte har klickat helt i onödan.

Bipolär sjukdom kallas ibland även manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller till exempel relationer, arbete och ekonomi. När man är deprimerad kan allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen. Mellan perioderna av sjukdom brukar man må bra och kan ofta leva som vanligt.

Det är vanligt att man blir sjuk för första gången i tonåren. Risken att insjukna är större om man har en nära släkting som har sjukdomen.

Du kan läsa mer om sjukdomen här på 1177 Vårdguiden

Om du känner igen dig själv eller någon närstående i informationen kan det vara dags att söka hjälp. Problemet med bipolär sjukdom är att du inte känner dig sjuk när du väl är det. Det vill säga, när du är deppig är du för nere för att förstå att det kan vara en bipolärdiagnos. Många (och jag) är så uppslukade i depressionen att man inte ser något ljus i tunneln eller vård som skulle kunna hjälpa en må bättre.

Men om du tänker tillbaka på ditt liv, har du de senaste åren haft långa deppiga perioder som har dykt upp ”utan anledning”? Eller har du varit väldigt energisk och uppåt i återkommande perioder och kanske inte tagit hand om dig själv på bästa sätt eller kanske gjort mycket saker du ångrar eller inte förstår varför du agerade som du gjorde? Har du problem med sömn, rutiner, mat, sociala relationer, ekonomi, sexlust, köplust, droger, alkohol eller självskadebeteende? Då kan du vara i riskzonen.

Mitt bästa tips är att börja med de fysiska symptomen då det är lättare att ta sig in i psykvården den vägen, tyvärr. Hur mår din kropp och ditt huvud i allt det här? Har du svårt att sova och koncentrera dig? Är du trött, har du huvudvärk, mår du illa? Drabbas du av panikångest? Blir du lättare sjuk? Om du svarar ja på de här frågorna måste du berätta det för din läkare eller din kontakt på vårdcentralen.

För mig var det mina sömnsvårigheter som ledde mig in i vårdsnurran. Om du är rädd att en läkare inte ska ta dina psykiska problem på allvar, så börja med de fysiska problemen som orsakats av ditt dåliga mående. Då kommer de börja nysta i varför du mår som du gör och då öppnas oftast en dörr till psykvården.

Jag önskar att jag hade bättre svar på den här supersvåra frågan men psykvården i Sverige är inte alltid vad den borde vara.

Har du frågor eller funderingar, hör gärna av dig så svarar jag efter bästa förmåga. Med akuta ärenden och för att få professionell hjälp kontakta alltid din läkare eller Vårdguiden.